shittysissi

Många anser melankoli som något hemskt och innehållslöst, att det är något som förr eller senare kommer ta livet av en. Men i själva verket för mig är det något vackert fast också väldigt smärtsamt som tar en oerhörd tid att bearbeta sig igenom. Många tror att melankoli är en sorts depression som man aldrig kommer ur, fast i själva verkat är melankoli ingen deprission då man egentligen inte har något att sörja eller vara ledsen över, utan man känner mest bara en oerhörd tomhet.

Detta är något jag har känt enda sedan den dagen då mitt hjärta blev krossat. Och det var ändå för 3-4 år sedan.

Psykologen Sigmund Freud förklarar begreppet ¨Melankoli¨fruktansvärt bra:

När man sörjer, skriver Freud, försvinner intresset för omvärlden och vårt ego absorberas fullständigt av att sörja. Melankolikerns ego absorberas på liknande sätt och hon stänger ute omvärlden precis som den sörjande. Skillnaden är att melankolikern inte upplevt en egentlig förlust, men på något sätt blivit kränkt och besviken, och sörjandet därför inte vänder sig mot ett faktiskt objekt. Melankolikern skiljer sig också åt från den sörjande genom att nedvärdera sitt ego till någonting värdelöst som inte är till någon nytta och borde bestraffas